Efter sex år vid Bolmens strand var det nu (2006) dags att flytta till den nuvarande spelplatsen. Vackert belägen vid fågeldammen byggde vi permanenta läktare, och slapp blåst och båtfolk som traskade in på spelplatsen. VI hittade ett gammalt lustspel i två akter av Ossiander, som hette ”En äkta man för mycket”. Vi flyttade handlingen från en lägenhet till en husvagn (för andra gången) och lat till en roll och döpte sen om allt till ”Make till låns.”
Rune Skoog, husvagnsägare, spelades av Totte Ljunggren, hans hustru Britta spelades av Annelie Alexandersson och Marie, deras dotter spelades av Johanna Andersson. Där fanns också en förvirrad fjärilsamlare, spelad av Peter Henningsson, som då fick bli ”maken” till dottern. Allt detta för att en rik moster, spelad av Rosian Robertsson, skulle komma på besök. Och mitt i allt det här så dyker fjärilsamlarens hustru upp och letar efter sin man. Hustrun spelades av Anna Roos.
2007 ville vi förändra spelplatsen ytterligare, och förlade därför handlingen till 1700-talet. Det var i det sammanhanget som man kunde få se Sören Bjärnborg iklädd endast nattskjortan. Anledningen var att hans hustru inte ville att han skulle smyga iväg och dricka brännvin. Men rollfiguren Olof Rask struntade i kläderna om det vankades brännvin.
Rosian som Emeli Rask
Olofs hustru, den inte alltför godhjärtade Emeli, spelades av Rosian Robertsson. Och om det fanns någon som kunde ha lite pli på Olof, så var det nog hans hustru. På bilden verkar hon vara på väg att skälla som vanligt.
Carl von Linné läser i sin bok.
Anledningen till att vi förlade handlingen till 1700-talet var att det här året firades Carl von Linnés födelse. Detta tog vi till oss, och lät självaste Carl komma på besök på Tiraholm. Här i Gert Paulssons skepnad.
Peter tittar fram bakom hässjan.
Lite annorlunda med en hässja på scenen. Här är det Olofs granne och drinkar-broder, skräddare Modig som tittar fram bakom höt. Modig spelades av Peter Henningsson
Döttrarna Linnea och Magda, spelade av Anna och Jennifer
Vi hittade en gammal pjäs av Lennart Andersson som hette ”Rosenkransen”. Den skrev vi om. Nu kanske en del undrar om man får göra så. Vi brukar säga att, har författaren varit död i över 50 år så går det nog bra. Jennifer Kuitunen och Anna Nilsson spelade döttrarna Rask. Linnea (kan man tänka sig något annat namn i en pjäs om Carl von Linné i Småland) blev naturligtvis kär i en av Linnés lärjunge, den snälle Jan, spelad av Niklas Karlsson.
Kärleksparet
Eftersom Niklas och Anna vid den här tidpunkten sällskapade även privat, så blev kärleksscenerna mer naturtrogna än vad de brukar va.
Pia Andersson som Emma
Naturligtvis fanns det en skvallerkäring med i rollistan. Därför blev det nya namnet på föreställningen ”Blommor, ogräs och skvallerkäringar”. Pia Andersson gjorde skvallertanten Emma från granngården.
Jag har inte hittat vilka som ingick i orkestern, men minnet säger mig att Tommy Andersson, Lena Carlberg-Nielsen, Jörgen Arvidsson och Totte Ljunggren satt i orkesterdiket. Kanske var det någon mer också.
En svårighet med att spela utomhusteater är att hitta miljöer där handlingen kan tänkas utspelas. Och att det inte år efter år ser likadant ut. Det blir lätt att det utspelas på gårdsplanen hemma hos någon bonde. 2008 förlade vi handlingen på ett pensionat, och för att få en historisk ”touch” så utspelades det år 1905 när diskussionen om unionsupplösningen blandades med diskussioner om att dra en järnväg genom Unnaryd. Pjäsen som fått sin idé från boken ”Sommarnattens leende” fick heta Pensionat Ekebo.Inte att förväxlas med ett annat pensionat i Unnaryd.
Nu ska det spelas krocket. Niklas leder sången.
Rollistan: Henning Petersson, sol-och-vårare spelades av Totte Ljunggren, men rollen var tänkt för Peter Henningsson. Så förstår man också var ifrån rollkaraktärerna fått sina namn. Björn Söderborg, pensionatsföreståndaren spelades av Sören Bjärnborg, Karl Nicklasson, järnvägsinspektör gjordes av Niklas Karlsson, Paul Hjärta, hemlig polis gestaltades av Gert Paulsson, den förnäma damen Roberta von Rosen spelades av Rosian Robertsson. Ja, ni har förstått det där med namnen nu, eller?? Andrea Piatré, herrskapsfröken gjordes av Pia Andersson, hennes dotter spelades av Jennifer Kuitunen och Johanna Olofsson gjorde den anställda flickan på pensionatet. Hon fick heta Hanna Johansson, någon ska ju heta det också.
Totte försöker charma Pia.
I orkestern satt; Simon Ljunggren, bas, Lena Carlberg-Nielsen, flöjt, Jörgen Arvidsson, fiol, Tommy Andersson, trummor samt Johan Gert, piano.
Fler bilder.
Johanna sjunger inledningssången.
Paul Hjärta och Roberta von Rosen i samspråk.
Publiken var ordentligt påpälsade.Sören dansar och sjunger
2011 var det åter dags att skriva om ett gammalt manus som vi hittat i gömmorna. Gerda Åkesson skrev pjäsen ”Mårtens friarebrev”, efter en idé av Henrik Wranér. Vi skrev vår vana troget om materialet, och köpte om dethela till ”Tvättdagstrassel på Tiraholm”. Det var i det här lustspelet som Peter höll på att köra av benen på Gert. Genom åren har vi försökt att hitta nya fordon att göra entré med, och detta åre var det en flakmoped. Och det var liggande på flaket som Gert undkom en amputation med en hårsmån.
Peter Henningsson, som spelade gårdfari-handlaren Gustav, har kommit till gården för att kränga sina varor. Där träffar han tvätterskan Pernilla, spelad av Annelie Alexandersson.
Daniel, Totte och Gert
Drängen Mårten, spelad av Daniel Nielsen, taxichauffören Totte Ljunggren samt nämndemannens dräng Gert Paulsson framför den stora apparat som husbonden byggt.
Sören vid sin apparat
Far på gården har en stor förkärlek för uppfinningar. Han har byggt en stor apparat som ingen förstår vad han ska ha till. Men där finns ett litet rum som man kan krypa in i när hustrun ropar. Far spelades av Sören Bjärnborg.
Natalie tittar på varorna
Dottern Boel, spelad av Natalie Vestberg, är nyfiken på vad gårdfarihandlaren har bland sina varor. Mest spännande var kanske skyltdockan. Och det är den som ställer till med stor förvirring på gården. Att Boel sedan är kär i drängen Mårten, är väl ingen oväntad händelse. Men hon har ju en syster också, den lite förnäma Beatrice.
Beatrice spelas av Sara Larsson, som gjorde sin debut på Tiraholm detta året. Till skillnad från sin syster vill Beatrice inte stanna kvar på landet, nej hon längtar in till staden. Hon är så fin så hon kan både läsa poesi och spela på pianofortet.
Mor på gården försöker få ordning på alla ”stollatyg”
Till slut blir tvätten färdig, det märkliga liket uppskjutet i rymden och ordningen återställd. Kanske tack vare mor på gården, spelad av Rosian Robertsson.
I orkestern det här året satt Johan Gert, Totte Ljunggren, Daniel Nielsen, Lena Carlberg-Nielsen, Sören Bjärnborg och Gusten Brodin.
Vi hade för ett antal år sedan spelat Dario Fo´s ”Alla tjuvar kommer inte för att stjäla” i Landeryd. Nu använde vi delar av den storyn när vi gjorde om vårt lilla orkesterhus till en jaktstuga, ägd av en direktör från Värnamo. Lustspelet kallade vi för ”Brott och skratt”, och här gjorde Jahn Stenström en bejublad come back. Bland klantiga tjuvar och vänster-prasslande direktörer fanns också grodexperter och skattmasar.
Nu gäller det att få ordning på förvecklingarna
Rollistan: Sven Svensson, tjuv = Gert Paulsson, Gunnar Gustavsson,tjuv = Jonathan Skoog, Hans Haraldsson, direktör = Peter Henningsson, Anna Andersson, hans älskarinna = Annelie Alexandersson, Pia Haraldsson, hans hustru = Rosian Robertsson, Magnusson, skattmas = Totte Ljunggren, Fiona Fredriksson, Gunnars fästmö = Jennifer Kuitunen, Bosse Bengtsson,Annas man = Jahn Stenström, Viktor Värmelin, vägverkets man = Sören Bjärnborg.
Jahn har blivit biten av en groda, vilket frugan Annelie inte bryr sig så mycket om.
Orkestern = Jonathan Kabell, trummor, Sören Bjärnborg, gitarr, bas och fiol, Lena Carlberg-Nielsen, flöjt, Johan Gert, piano, Jörgen Arvidsson, gitarr och fiol.
Här tittar vi in hos orkestern
Här kommer ytterligare några bilder, tagna av Karl-Erik Hjalmarsson
Jonathan med Lantmännens klassiska halsduk och med Jennifer.
Rosian
Herr och fru Haraldsson, spelade av Rosian och Peter
Totte är ansvarig för texterna, både lästa och sjungna.
Av någon anledning får denne man aldrig spela förste älskare. Ser man tillbaka på vilka roller han fått, så ser man ”försupen skojare”, ”luffare”, ”skattmas” och ”menlös representant för byråkratin”. Förmodligen beror det på hans yttre tillgångar, men då han också är ”konstnärlig diktator” och skriver de flesta texterna, så får han vara med på scen i alla fall. Och det har han varit sedan starten. Vissa år dock enbart som musiker, men det är ju det han gillar bäst. Att få sitta i orkestern och spela på sin bas. I år har han fått ytterligare en menlös roll att lägga till sina tidigare. I ”Den villige golfaren” spelar Totte Ljunggren en revisor som inte lyckas förskingra de pengar han fått i uppdrag att ”trolla-bort”. I det civila hittar du honom i musiksalen på Örnaskolans högstadie.
Peter Henningsson är den villige golfaren. I alla fall i årets Tiraholmsteatern. Peter har varit med i de flesta uppsättningar, ända sen Ebbe Skammelsson-föreställningen 1999. Till vardags arbetar han som matematik- och fysiklärare, och fritiden fylls gärna av skogsvandringar med hunden och filosofiska och teologiska tankar med vännerna. Skriver och spelar egenhändigt skapad musik, men bara för den innersta vänkretsen. Men vem vet, kanske vågar han framföra dem offentligt en dag. Sen fyllde han 50 år i år, och det ger respekt.
Det här året blev dags att omarbeta en gammal pjäs som vi hittade. Den var skriven på skrivmaskin, och vi vet därför inte om den finns i tryck, eller vem som skrev originalet. Pjäsen kallades då för Pål-Ola och Rik-Daniel. Efter diverse ändringar, så ändrade vi namnet till Oäktingen. Nu var vi tillbaka på gårdsplanen hemma hos en bonde, nämligen Pål-Ola. Det var en klassisk berättelse om dottern som älskade drängen, men som av sin far borde gifta sig med den rike grannen Rik-Daniel. Han var visserligen mycket äldre, men också rik och förnäm. Att sedan Fina på Kullen ville gifta bort sin son med samma dotter gjorde bara det hela mer förvirrat. Det var också det här året vi satsade våra sista slantar på att bygga ett hus som kunde fungera både som kuliss och orkesterskjul. Bra blev det i alla fall.
Pia och Rosiann diskuterar häftigt om synden.
Sören Bjärnborg spelade Pål-Ola, Jennifer Kuitunen hans dotter Karin, och Peter Henningsson spelade Rik-Daniel. Pigorna Annelie Alexandersson och och Pia Andersson jobbade tillsammans med drängen Jonathan Skoogh. Att spela den menlöse Jöns-Petter föll på Gert Paulssons lott, som då fick Rosian Robertsson som sin mor, Fina på Kullen.
Annelie tror att hon ska kunna få Gert till altaret.
Orkesten bestod det här året av Jörgen Arvidsson, fiol, Jonathan Kabell, trummor, Totte Ljunggren, bas, Lena Carlberg-Nielsen, flöjt och Johan Gert på piano.
Annelie bedrövad över sitt livJonathan, Gert och JenniferRik-Daniel och Pål-Ola
Ytterligare en debutant presenteras i Tiraholmsteatern. Sofia Johansson från Unnaryd har spelat teater i UNF under några år, och tvekar inte att stämma upp i sång. Även om rollen i år är liten, så är den viktig för handlingen. Sofia är yngst i gänget med sina 17 år.
Det här året skrev vi ett originalmanus. Tanken var att det skulle vara en springa-i dörrar-fars, fast förlagd till en campingplats. Så för vår del blev det då en springa-i-tältöppnings-fars. Då det uppmärksammades att det förekommit assistensfusk inom olika privata omvårdnadsföretag så förla vi handlingen i nutid. Det blev sex slutsålda föreställningar innan vi tog sommarlov.
I år medverkade Natalie Vestberg som hälsofreaket Hulda, AnnelieAlexandersson som Sofie, Huldas karltokiga väninna, Linn Thomasson spelade Elsa som var en sommarjobbande campingvärdinna, RosianRobertsson var en tältande baronessa som trodde hon var på Teneriffa för att vila upp sig. Med sig hade hon sin assistent som spelades av Petter Bäckman. På campingen fanns också Hans, en person på väg till singelfestivalen i Falkenberg. Han spelades av Gert Paulsson och försäkringskassans utsände spelades av Totte Ljunggren. Under hela föreställningen syntes en fisketokig campare, spelad av Peter Henningsson. Vad hand gjorde där, och vad han hade för avsikt med sin medverkan var det ingen som visste.
Det här året var melodierna nästan uteslutande irländska folkmelodier, och de framfördes av en orkester bestående av Jonathan Kabell, trummor, Jörgen Arvidsson,fiol, Daniel Nielsen, gitarr, Lena Carlberg-Nielsen, flöjt och Johan Gert, piano. Då och då hördes också Totte spela bas eller mandolin.
Totte som förvirrad försäkringstjänsteman.