I helgen var det distriktsårsmöte för Hallands IOGT-NTO-rörelsen. Det gick av stapeln i Våxtorp, och en av punkterna var att sjunga nya kampsånger. Totte och Karl-Erik var tillfrågade att sköta denna syssla, och tänk, det fungerade.
Varför skulle det inte fungera, kanske du undrar? Jo, för vi har inte spelat tillsammans på kanske 25 år. Karl-Eriks barn hade aldrig upplevt att deras pappa kunde spela munspel. Och visst var han lite orolig för att munspelen skulle ha rostat ihop. Lite gammalt snus tror jag att han hittade i några av dem. Hur det lät kan du höra om du knappar dig vidare till Sobra|tankars Bambuser-kanal, där finns hela årsmötet sparat.

Men förr hände det att vi spelade tillsammans. Jag ska inte säga att vi blev några större musikaliska stjärnor, men vi hade ganska mycket spelningar ändå.
En gammal bild som jag använt tidigare, men det är jag och Karl-Erik i mitten på den här bilden. Så visst har vi spelat ihop tidigare.
Men nu var inte den musikaliska upplevelsen att vi sjöng kampsånger från 80-talet, utan Trio Povel Ramel. Det var tre unga (om man tycker 30 år är ungt) människor som framförde låtar från Povel Ramels repertoar. Av någon anledning så är den gamla ”Gräsänkling blues” bra, bara någon duktig person framför den. Och det var det. En riktig höjdare.
Annars flöt årsmöteshandlingarna på utan några större diskussioner. Det var lite om arkivets styrelse, men annars var dagen fylld av god mat och kulturell spis.
Här är klippet från Hyltes bidrag till underhållning. Johnny Mostacero hjälpte till att censurera vissa avsnitt genom att sätta handen över mikrofonen, därför är ljudet lite varierat. Titta och döm själva!

2007 ville vi förändra spelplatsen ytterligare, och förlade därför handlingen till 1700-talet. Det var i det sammanhanget som man kunde få se Sören Bjärnborg iklädd endast nattskjortan. Anledningen var att hans hustru inte ville att han skulle smyga iväg och dricka brännvin. Men rollfiguren Olof Rask struntade i kläderna om det vankades brännvin.

Olofs hustru, den inte alltför godhjärtade Emeli, spelades av Rosian Robertsson. Och om det fanns någon som kunde ha lite pli på Olof, så var det nog hans hustru. På bilden verkar hon vara på väg att skälla som vanligt.

Anledningen till att vi förlade handlingen till 1700-talet var att det här året firades Carl von Linnés födelse. Detta tog vi till oss, och lät självaste Carl komma på besök på Tiraholm. Här i Gert Paulssons skepnad.

Lite annorlunda med en hässja på scenen. Här är det Olofs granne och drinkar-broder, skräddare Modig som tittar fram bakom höt. Modig spelades av Peter Henningsson

Vi hittade en gammal pjäs av Lennart Andersson som hette ”Rosenkransen”. Den skrev vi om. Nu kanske en del undrar om man får göra så. Vi brukar säga att, har författaren varit död i över 50 år så går det nog bra. Jennifer Kuitunen och Anna Nilsson spelade döttrarna Rask. Linnea (kan man tänka sig något annat namn i en pjäs om Carl von Linné i Småland) blev naturligtvis kär i en av Linnés lärjunge, den snälle Jan, spelad av Niklas Karlsson.

Eftersom Niklas och Anna vid den här tidpunkten sällskapade även privat, så blev kärleksscenerna mer naturtrogna än vad de brukar va.

Naturligtvis fanns det en skvallerkäring med i rollistan. Därför blev det nya namnet på föreställningen ”Blommor, ogräs och skvallerkäringar”. Pia Andersson gjorde skvallertanten Emma från granngården.
Jag har inte hittat vilka som ingick i orkestern, men minnet säger mig att Tommy Andersson, Lena Carlberg-Nielsen, Jörgen Arvidsson och Totte Ljunggren satt i orkesterdiket. Kanske var det någon mer också.

En svårighet med att spela utomhusteater är att hitta miljöer där handlingen kan tänkas utspelas. Och att det inte år efter år ser likadant ut. Det blir lätt att det utspelas på gårdsplanen hemma hos någon bonde. 2008 förlade vi handlingen på ett pensionat, och för att få en historisk ”touch” så utspelades det år 1905 när diskussionen om unionsupplösningen blandades med diskussioner om att dra en järnväg genom Unnaryd. Pjäsen som fått sin idé från boken ”Sommarnattens leende” fick heta Pensionat Ekebo. Inte att förväxlas med ett annat pensionat i Unnaryd.

Rollistan: Henning Petersson, sol-och-vårare spelades av Totte Ljunggren, men rollen var tänkt för Peter Henningsson. Så förstår man också var ifrån rollkaraktärerna fått sina namn. Björn Söderborg, pensionatsföreståndaren spelades av Sören Bjärnborg, Karl Nicklasson, järnvägsinspektör gjordes av Niklas Karlsson, Paul Hjärta, hemlig polis gestaltades av Gert Paulsson, den förnäma damen Roberta von Rosen spelades av Rosian Robertsson. Ja, ni har förstått det där med namnen nu, eller?? Andrea Piatré, herrskapsfröken gjordes av Pia Andersson, hennes dotter spelades av Jennifer Kuitunen och Johanna Olofsson gjorde den anställda flickan på pensionatet. Hon fick heta Hanna Johansson, någon ska ju heta det också.

I orkestern satt; Simon Ljunggren, bas, Lena Carlberg-Nielsen, flöjt, Jörgen Arvidsson, fiol, Tommy Andersson, trummor samt Johan Gert, piano.
Fler bilder.





2011 var det åter dags att skriva om ett gammalt manus som vi hittat i gömmorna. Gerda Åkesson skrev pjäsen ”Mårtens friarebrev”, efter en idé av Henrik Wranér. Vi skrev vår vana troget om materialet, och köpte om dethela till ”Tvättdagstrassel på Tiraholm”. Det var i det här lustspelet som Peter höll på att köra av benen på Gert. Genom åren har vi försökt att hitta nya fordon att göra entré med, och detta åre var det en flakmoped. Och det var liggande på flaket som Gert undkom en amputation med en hårsmån.
Peter Henningsson, som spelade gårdfari-handlaren Gustav, har kommit till gården för att kränga sina varor. Där träffar han tvätterskan Pernilla, spelad av Annelie Alexandersson.

Drängen Mårten, spelad av Daniel Nielsen, taxichauffören Totte Ljunggren samt nämndemannens dräng Gert Paulsson framför den stora apparat som husbonden byggt.

Far på gården har en stor förkärlek för uppfinningar. Han har byggt en stor apparat som ingen förstår vad han ska ha till. Men där finns ett litet rum som man kan krypa in i när hustrun ropar. Far spelades av Sören Bjärnborg.

Dottern Boel, spelad av Natalie Vestberg, är nyfiken på vad gårdfarihandlaren har bland sina varor. Mest spännande var kanske skyltdockan. Och det är den som ställer till med stor förvirring på gården. Att Boel sedan är kär i drängen Mårten, är väl ingen oväntad händelse. Men hon har ju en syster också, den lite förnäma Beatrice.
Beatrice spelas av Sara Larsson, som gjorde sin debut på Tiraholm detta året. Till skillnad från sin syster vill Beatrice inte stanna kvar på landet, nej hon längtar in till staden. Hon är så fin så hon kan både läsa poesi och spela på pianofortet.

Till slut blir tvätten färdig, det märkliga liket uppskjutet i rymden och ordningen återställd. Kanske tack vare mor på gården, spelad av Rosian Robertsson.
I orkestern det här året satt Johan Gert, Totte Ljunggren, Daniel Nielsen, Lena Carlberg-Nielsen, Sören Bjärnborg och Gusten Brodin.


Av någon anledning får denne man aldrig spela förste älskare. Ser man tillbaka på vilka roller han fått, så ser man ”försupen skojare”, ”luffare”, ”skattmas” och ”menlös representant för byråkratin”. Förmodligen beror det på hans yttre tillgångar, men då han också är ”konstnärlig diktator” och skriver de flesta texterna, så får han vara med på scen i alla fall. Och det har han varit sedan starten. Vissa år dock enbart som musiker, men det är ju det han gillar bäst. Att få sitta i orkestern och spela på sin bas. I år har han fått ytterligare en menlös roll att lägga till sina tidigare. I ”Den villige golfaren” spelar Totte Ljunggren en revisor som inte lyckas förskingra de pengar han fått i uppdrag att ”trolla-bort”. I det civila hittar du honom i musiksalen på Örnaskolans högstadie.

Peter Henningsson är den villige golfaren. I alla fall i årets Tiraholmsteatern. Peter har varit med i de flesta uppsättningar, ända sen Ebbe Skammelsson-föreställningen 1999. Till vardags arbetar han som matematik- och fysiklärare, och fritiden fylls gärna av skogsvandringar med hunden och filosofiska och teologiska tankar med vännerna. Skriver och spelar egenhändigt skapad musik, men bara för den innersta vänkretsen. Men vem vet, kanske vågar han framföra dem offentligt en dag. Sen fyllde han 50 år i år, och det ger respekt.
Här dansas det för fullt.
I söndags hade föreningen en sångleksdag. Vår tanke var att uppdatera våra kunskaper i denna form av dans som nykterhetsrörelsen under årtionden ägnat sig år. Förr var detta ett accepterat sätt att knyta kontakt med det motsatta könet. Efter som man i många danser byter partner, så fick man kanske dansa med den flickan man var intresserad av. Men med åren så har kunskapen om de här danserna mer och mer försvunnit. Det händer ibland att man dansar runt midsommarstången, men annars är de här danserna nästan utdöda. Det var en av anledningarna till att vi ordnade den här dansdagen. Och trots den stora spridningen i åldrar (15-64 år) så dansades det så dammet yrde. Och de unga som inte tidigare dansat dessa danser tyckte att det var så roligt, så roligt, så roligt. Så nu funderar vi på att göra ytterligare en danskväll, och bjuda in ännu fler personer. Och ni som inte vara där, kom nästa gång.
Det här året blev dags att omarbeta en gammal pjäs som vi hittade. Den var skriven på skrivmaskin, och vi vet därför inte om den finns i tryck, eller vem som skrev originalet. Pjäsen kallades då för Pål-Ola och Rik-Daniel. Efter diverse ändringar, så ändrade vi namnet till Oäktingen. Nu var vi tillbaka på gårdsplanen hemma hos en bonde, nämligen Pål-Ola. Det var en klassisk berättelse om dottern som älskade drängen, men som av sin far borde gifta sig med den rike grannen Rik-Daniel. Han var visserligen mycket äldre, men också rik och förnäm. Att sedan Fina på Kullen ville gifta bort sin son med samma dotter gjorde bara det hela mer förvirrat. Det var också det här året vi satsade våra sista slantar på att bygga ett hus som kunde fungera både som kuliss och orkesterskjul. Bra blev det i alla fall.

Sören Bjärnborg spelade Pål-Ola, Jennifer Kuitunen hans dotter Karin, och Peter Henningsson spelade Rik-Daniel. Pigorna Annelie Alexandersson och och Pia Andersson jobbade tillsammans med drängen Jonathan Skoogh. Att spela den menlöse Jöns-Petter föll på Gert Paulssons lott, som då fick Rosian Robertsson som sin mor, Fina på Kullen.

Orkesten bestod det här året av Jörgen Arvidsson, fiol, Jonathan Kabell, trummor, Totte Ljunggren, bas, Lena Carlberg-Nielsen, flöjt och Johan Gert på piano.








